Min treåriga ”bebis” har precis fått sin första cykel och sexåringen har lärt sig att hoppa på sin i farten. Jag småsprang bakom med hjärtat fladdrandes i bröstet och betraktade de små när de kämpade uppför krönen och vinglade nerför backarna. Sexåringen peppade lillebror hela vägen och stannade och väntade på honom med jämna mellanrum.
Vi bor i ett villaområde där vi har förmånen att kunna ta oss hela vägen till förskolan på cykelvägar. Min mammastolthet visste inga gränser och jag kände mig sådär bubblande glad och tacksam över att få vara här och nu tillsammans med de som betyder mest av allt.
Vi sa hej då efter att ha bestämt vad vi ska ha för fredagsgott och jag gick långsamt tillbaka, lätt i bröstet och lycklig över livet. Jag stannade och betraktade vårt hus lite på avstånd när morgonsolen sken på den gula tegelfasaden. Det kändes varmt och välkomnande. Det finns en balans och omsorg om detaljer i arkitekturen som tillsammans med de stora fönsterpartierna vittnar om att det här var ett påkostat hus när det byggdes i mitten av 70-talet. Vi har lagt ner massor av tid och kärlek på renovering. Målat om träpartierna, i en mer uppdaterad mörkt grå färg som harmoniserar med fogarna och rensat bort den övervuxna växtligheten. Idag kommer huset återigen till sin rätt.
Nu sitter jag och jobbar med en kopp kaffe och njuter av att solen skiner in genom de rena fönsterpartierna. Vårt företag är under lansering och jag kan knappt vänta på reaktionerna över vår hemsida och vårt tjänsteutbud.
Läs om den andra sidan av myntet på Tailsblogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar